Att färgsätta ett gammalt hus

Det är lätt att tro att gamla hus kommer med facit.

Huset är byggt 1887, alltså borde det väl gå att slå upp hur ett hus från 1887 ska vara målat, hitta rätt gul, rätt grön och rätt sorts vit och sedan sätta igång. Så enkelt är det sällan. 

Ett gammalt hus har nästan aldrig stått orört sedan byggmästaren packade ihop verktygen och gick hem. Det har fått nya fönster, ny panel, veranda, farstukvist, plåttak, kanske eternit och senare borttagen eternit. Under tiden har någon målat det gult, någon annan vitt och en tredje tyckt att mörkbrunt var precis vad huset behövde. Alla de där versionerna är delar av samma hus.

Byggåret är därför en bra början när man ska färgsätta historiskt, men inget facit. Ett hus från 1850 kan till exempel ha fått sin nuvarande panel, sina fönster och sin veranda runt 1890. Då är det inte alls självklart att färgsättningen från 1850 är den mest intressanta att återskapa. Ibland är det den stora ombyggnaden fyrtio år senare som har gett huset den karaktär vi ser idag. Och ibland sitter det redan en färgsättning från 1930- eller 1950-talet som är alldeles utmärkt. Husets historia slutade trots allt inte när det var nybyggt.

När färgskalan bestämdes av vad som fanns

En stor skillnad mellan att välja färg idag och för tvåhundra år sedan är själva urvalet. Vi är vana vid färgkartor där det finns så många nästan likadana kulörer att man efter en stund knappt ser skillnad på dem längre. Historiskt började färgvalet någon helt annanstans: i materialet. Vilka pigment gick att få tag på, vilka tålde väder och solljus, vilka fungerade i den färgtyp man använde och vad hade man råd att måla ett helt hus med?

Det gav en betydligt mer begränsad färgskala än dagens, men inte nödvändigtvis en tråkigare. Jordpigment och järnoxider gav gula, röda, bruna och jordiga toner, tillsammans med svart, vitt och en mängd grå och brutna kulörer. Vissa pigment som gick att använda på möbler eller i påkostade interiörer var helt enkelt för dyra för att breda ut över en hel fasad. Andra fungerade dåligt utomhus. Starka blå och gröna fasader hör därför inte hemma i de äldre svenska bebyggelsemiljöerna på samma sätt som gula, röda, grå, bruna och ljusa kulörer gör.

Det är också en förklaring till varför äldre bebyggelse ofta kan upplevas som sammanhållen utan att husen för den skull är likadana. Man arbetade inom en betydligt mindre färgvärld. Ockror, umbror, järnoxider, svart och vitt kunde blandas på många sätt, men de hade ett släktskap med varandra som dagens i princip obegränsade kulörsystem inte automatiskt ger oss. I dag kan grannen måla sitt hus mintgrönt, du kan välja lila och huset på andra sidan vägen kan bli kritvitt. Tekniskt är allt möjligt. Historiskt satte materialen gränser långt innan någon behövde fundera över saken.

Hus har länge klätt ut sig

Färg användes dessutom till mer än att göra hus fina. En stor del av den äldre arkitekturens färgsättning är egentligen ett ganska avancerat nummer i konsten att få ett material att se ut som ett annat. Trä kunde målas för att likna sten, röda fasader kunde anspela på tegel och gråmålade detaljer föreställa huggen sten. Gult kunde föra tankarna till sandsten och andra kontinentala stenmaterial. Ett vanligt timmerhus kunde med panel och färg låna lite av den arkitektur som egentligen hörde hemma på betydligt dyrare byggnader.

Det gör också den svenska röda stugans historia mer intressant än man först kan tro. Rött var inte från början någon självklar allmogefärg. Tvärtom kunde det röda anknyta till exklusivt tegel och till påkostad arkitektur. Rödfärgen spreds så småningom från högreståndsmiljöer till städer och vidare ut på landsbygden. Under 1800-talet blev röda bostadshus allt vanligare och så småningom rödfärgades också ekonomibyggnaderna. Det som en gång kunde signalera status blev med tiden så vanligt att vi idag nästan uppfattar det som naturtillståndet för en svensk lada.

När det röda blev vardagligt kunde den som hade råd i stället låta panelklä bostadshuset och måla det med linoljefärg. Gula, vita och andra ljusa fasader blev vanliga, ibland medan uthusen på samma gård fortsatte att vara röda. Det gula hade i sin tur sina förebilder i stenarkitekturen söderut och kombinerades gärna med grå detaljer som skulle föreställa sten. Det är alltså inte bara modet som har styrt vilka färger våra hus fått. Färg har också handlat om pengar, tillgängliga material, samhällsställning och om vilka byggnader man velat efterlikna.

Under 1800-talet ökade möjligheterna och mot slutet av århundradet blev många hus dessutom mer snickeririka. Plötsligt fanns det gott om delar att färgsätta: fasad, foder, knutar, fönsterbågar, dörrar, listverk och dekor. Det är värt att komma ihåg när man tittar på ett sådant hus idag, eftersom hundra år av ommålningar ofta har slutat med att nästan alla dessa delar blivit vita. Den historiska färgsättningen kunde vara betydligt mer nyanserad än så, och mörka fönsterbågar mot ljusare foder kan förändra hela arkitekturen utan att man egentligen har ändrat någonting annat.

Vad finns under färgen?

Har huset kvar äldre färglager finns det mycket att hämta där, men färgskrapning är lätt att övertolka. Hittar man grönt under det vita är det lockande att konstatera att huset "ska" vara grönt. Fortsätter man skrapa kanske det dyker upp brunt, grått och ytterligare ett grönt. På fasaden finns samtidigt flera gula och röda lager. Då börjar den verkligt intressanta frågan: vilka av dem hörde ihop?

Det är därför klokt att undersöka flera byggnadsdelar och flera ställen på varje del. Fotografera medan du arbetar och skriv upp var proverna är tagna. Har huset förändrats genom åren kan vissa färglager dessutom höra till byggnadsdelar som inte ens fanns när de äldsta lagren på fasaden målades. Gamla fotografier kan hjälpa till att reda ut kronologin. Även svartvita bilder kan visa om fönsterbågar varit mörkare än fodren, om knutarna kontrasterat mot fasaden eller om huset såg annorlunda ut innan en senare ombyggnad.

Och det äldsta lagret behöver inte vinna. Ett hus från 1700-talet kan ha fått stora delar av sin nuvarande karaktär under 1800-talet. En färgsättning från 1920-talet kan vara minst lika genomarbetad som den ursprungliga. Till och med en oväntad kulör från 1960-talet kan berätta något intressant om människorna som faktiskt bodde där. Historisk färgsättning blir ganska fattig om allting som hände efter byggåret behandlas som störande brus.

När färgprovet kommer ut på fasaden

När man väl har bestämt vilken färgvärld man vill arbeta inom återstår den exakta kulören, och här börjar nästa problem. Den lilla målade provbiten och en hel husfasad är två väldigt olika saker. En kulör som ser dämpad ut på ett prov kan bli betydligt klarare när den breder ut sig över hundra kvadratmeter vägg i dagsljus. Fasader uppfattas ofta både ljusare och mer kulörta än det lilla provet, och omgivningen påverkar dessutom hur färgen ser ut.

Det märks särskilt tydligt med vissa kulörer. Ett neutralgrått prov kan bli förvånansvärt blått på huset. Grönt kan både bli starkare och dra åt blått, vilket är en anledning till att ett vackert dämpat fasadgrönt ofta ser betydligt gulare, brunare eller smutsigare ut på själva färgprovet än man väntar sig. Ett ljust gult som känns försiktigt i handen kan bli nästan självlysande över en hel fasad, medan en ockra som ser brun och ganska oansenlig ut i liten skala kan bli varmt gul när den kommer upp på huset. Rosa är på samma sätt en kulör där några steg åt fel håll snabbt märks när ytan blir stor.

Vitt är också lurigt. Ett brutet vitt som ser nästan beige eller grått ut när det ligger bredvid ett kritvitt prov kan fortfarande uppfattas som vitt på huset. Det är därför svårt att välja fasadkulör genom att sitta inomhus med en färgkarta. Huset kommer att stå under en blå himmel, bredvid träd, grus, gräs, andra byggnader och ett tak som redan har en färg. Allt det följer med in i färgupplevelsen.

Därför är en ordentlig provmålning värd mer än ganska många timmar framför en färgkarta. Måla så stort att kulören går att se på avstånd och måla gärna fasadfärg, foder och fönsterkulör intill varandra. Titta på det i sol, mulet väder och kvällsljus. En färgsättning är trots allt inte tre separata färger utan det som händer mellan dem.

Att färgsätta historiskt utan att återskapa ett årtal

Man behöver inte veta exakt hur huset såg ut 1874 för att göra en historiskt förankrad färgsättning. Det går lika gärna att börja i pigmenten och i den färgvärld som äldre måleri byggdes av. Ockror, umbror, järnoxider, terra di siena, jordgrönt, svart och vitt ger tillsammans ett stort register av kulörer. De kan ljusas, mörkas och brytas mot varandra och fungerar därför lika bra som utgångspunkt för en ny färgsättning som för en rekonstruktion av en gammal.

För den som ska välja linoljefärg till sitt hus är det ofta mer användbart att veta ungefär vilken färgvärld man söker än att komma med ett exakt NCS-nummer. Är huset ett panelat 1800-talshus där man vill arbeta med en varm gul fasad, grågröna snickerier och mörkare bågar finns det ett historiskt sammanhang att utgå från. Detsamma gäller om man hittat en gammal dov rosa kulör under dagens vita färg och vill förstå vad som kan fungera tillsammans med den.

Det är också där historiken blir användbar på riktigt, alltså inte som en lista över tillåtna färger för olika årtionden, utan som ett stort arkiv av material, kombinationer och idéer att plocka ur. Ett gammalt hus behöver inte se ut som en illustration ur en byggnadsvårdsbok för att färgsättningen ska kännas självklar. Men det brukar hjälpa att veta lite om varför svenska hus över huvud taget blev röda, gula, grå, gröna eller vita innan man bestämmer vilken av alla världens kulörer som ska hamna på det egna.