Glöm inte att bo

Jag var gravid med tvillingar och sjukskriven för extremt illamående när jag hittade lappen.

Vi var inne i den mest intensiva renoveringsfasen av vårt andra gamla hus på fem år. Köket hade just lerklinats och det gamla badrummet hade nu rivits ut och placerats i en mer fuktsäker utbyggnad. Toalett fanns i en tillfällig lösning i skafferiet och duschade gjorde vi hos svärföräldrarna. Livet snurrade snabbt och jag lade ohemult mycket tid på att tänka på träfiberisolering.

Den lilla pappersbiten blåste ner från en hylla i köket, det var ett brev som den förre ägaren skrivit till oss. Raderna väntade på köksbänken när vi just fått nycklarna av mäklaren och klev in i huset som nya bostadsägare. I meddelandet stod det: »Välkomna! Jag hoppas att ni ska trivas lika bra som vi gjort, det är ett fantastiskt hus ni köpt. Men glöm inte att det viktigaste i ett hem är de som bor i det. Jag önskar er all lycka!«

Den dagen tänkte jag inte mer på isolering eller rördragningar. Jag poppade popcorn och bäddade ner mig och barnen i soffan framför en film. Vi satt tätt ihop under varma täcken, mumsade och myste länge. Det var bra att bli påmind om att ett hem är mycket mer än bara ett hus.

Vart vill jag? Är jag på väg dit nu?

Jag tror att det är sunt att utvärdera sitt liv då och då. Är jag på rätt spår nu? Hur vill jag leva? Om man pratar hästspråk skulle jag kalla det för att göra en halvhalt. En mikropaus i livets dressyrprogram som gör en uppmärksam på vad man gör och vad nästa steg är. Som gör att man skärper till sig lite.

Många gånger har ”vad sysslar vi med-känslan” dykt upp hos mig i perioder då allt varit för intensivt. Den har fungerat som en säkerhetsventil och sagt till mig att vi måste ta ett omtag och pausa allt utom oss själva och barnen. Strunt i om elektrikern kommer imorgon och vi borde förbereda inför det. Skitsamma om tvätten borde hängas innan den möglar i maskinen. En natt till kan den ligga där. Ikväll gör vi något helt annat och struntar i alla måsten. Imorgon är en annan dag men idag har vi bara varandra.

Vad sysslar vi med egentligen?

När vi varit som allra tröttast på renoveringar, husproblematik och småbarnsskrik har det varit svårt att uppskatta de små stunder med barnen som inte varit arbetsamma, gnälliga, kladdiga, skrikiga. För så är det att ha många småbarn. Arbetsamt. Intensivt. Ljudligt. Den som säger något annat ljuger eller minns dåligt.

Det kan reta gallfeber på mig när folk skriver till mig på sociala medier att ”du måste njuta av livet med bebisar”. För mig är det väldigt lite njut och väldigt mycket hårt arbete. Nej, jag måste rätta mig själv där. För vem som helst är det ett hårt arbete. När jag backar lite och tittar på våra liv utifrån ser jag hur intensiva de här åren är, alltså... Från ögonblicket jag slår upp ögonlocken på morgonen (av mig själv, eller medelst tvillingarnas knubbiga, kladdiga små fingrar) tills dess att jag sluter dem på kvällen. Hela tiden arbete och väldigt sällan tid att tänka en fullständig tanke till slut.

Men när vi hamnar i den där funderingen ”varför vill vi leva så här?” blir svaret oftast att det nästan alltid känns bra i magen. Det känns som rätt spår för oss, det är en livsstil där både resan och målet är roligt. När husen är klara kommer det vara en fantastisk känsla, men också under arbetets gång lär vi oss massor, utvecklas på många olika vis. 

Det här livet vi lever är både ett sätt att skapa en bra plats för våra barn att växa upp på, och ett sätt för oss vuxna att ha roligt under tiden, nästan som en lek. Lusten och glädjen finns där någonstans under tröttman. Och så länge livet med gamla hus i alla fall till 80% känns roligt, åtminstone i ett längre perspektiv, fortsätter vi.

Josefina